Den 1:a januari 2012 sänkte regeringen restaurangmomsen från 25% till 12%, vilket beräknas kosta statskassan 5,4 miljarder kronor årligen i förlorade intäkter. Syftet var att skapa arbetstillfällen i restaurangbranschen, och Alliansen anser att det var en succé. Kritiker tycker att det var en dyr och ineffektiv åtgärd som mest gynnade restaurangägarna.
Hur många jobb skapades faktiskt?
Det är naturligtvis svårt att mäta antalet arbetstillfällen som skapas till följd av en reform, eftersom många faktorer påverkar antalet nyanställningar. Men det går oftast att göra grova uppskattningar. I fallet med den sänkta restaurangmomsen verkar den mest rigorösa uppskattningen ha gjorts i en studie av Konjunkturinstitutet (KI), och det är just denna studie som politiker brukar hänvisa till i frågan.
Det brukar felaktigt påstås att KI:s studie (från december 2013) når slutsatsen att 4 000 jobb skapades i och med momssänkningen. Detta är dock en vantolkning av studien. KI konstaterar bara att dessa 4 000 jobb kan ha skapats inom restaurangbranschen. De säger mycket tydligt att flera av dessa jobb sannolikt bara har flyttats från andra branscher. Den totala sysselsättningen lär inte alls ha ökat lika mycket, bedömer KI.
Den som läser den faktiska studien, istället för att bara lyssna på politikerna, upptäcker redan på de första sidorna att KI inte påstår att sänkningen med någon nämnvärd säkerhet lett till 4 000 nya jobb i branschen, och i synnerhet inte i ekonomin som helhet,. Dessutom säger de tydligt att siffran 4 000 inom branschen även är mycket osäker och bygger på flera antaganden.
På sidan 28 förklarar de mer noggrant hur tillgänglig statistik över sysselsättningen i branschen inte ger en klar indikation om att reformen skapat några arbetstillfällen, eftersom olika siffror pekar åt olika håll. Istället fick de kolla på lönesumman i branschen, och se hur den förändrats jämfört med tidigare år. De bedömer att lönesumman i restaurangbranschen har ökat med 4% till följd av reformen, vilket motsvarar ungefär 4 000 sysselsatta med medellön. De påpekar dock själva att det inte går att dra några tydliga slutsatser från detta. Andra faktorer, såsom mängden övertid- och mertidsuttag måste tas i beräkning - i synnerhet det sistnämnda kan vara viktigt i en bransch med så många deltidsanställda.
Men låt oss anta att 4 000 nyanställningar faktiskt har skett i branschen till följd av momssänkningen. Det finns enligt KI inget som pekar på att sysselsättningen ökat lika mycket totalt i landet, och att arbetstillfällen inte bara flyttat från andra näringsgrenar. På sida 8 skriver KI att 4 000 nya arbetstillfällen i restaurangbranschen kan "inte likställas med att reformen på sikt ökar sysselsättningen i hela ekonomin med motsvarande antal".
På sidan 34 fastslår KI att det totalt i ekonomin lär ha skapats i alla fall mindre än de 3 500 heltidsarbeten som regeringens utredning tidigare räknat med (innan reformen infördes). Det finns dock ingen antydan om hur stor överskattning 3 500 var.
Att politiker gång efter gång påstår att studien säger något helt annat än den gör, det är allvarligt. Antingen har de inte bemödat sig att ens läsa studiens korta sammanfattning, eller så far de med osanning.
I vilket fall konstaterar dock KI i slutändan att reformen "sannolikt har en positiv effekt på den varaktiga sysselsättningen i ekonomin" (sidan 8). Det är ju bra förstås, men det betyder inte att reformen var lyckad. En sådan slutsats kräver ju naturligtvis att vi även kollar vad reformen kostade, och vad som kunnat göras istället till samma pris.
Vad kostade reformen?
Reformen bedöms kosta staten 5,4 miljarder kronor årligen i förlorande intäkter.
Det är väldigt svårt att säga vad en reform som denna kostar. Om 4 000 människor skulle komma i arbete på grund av reformen, då kommer dessa att börja betala skatt, vilket innebär att kostnaden minskar i något avseende. Detta kallas att reformen är delvis självfinansierande. Kostnaden minskar ytterligare om många av de nyanställda tidigare levde på bidrag, eftersom dessa inte längre måste betalas ut. Eftersom vi nu inte vet så mycket om de nyanställdas bakgrund, eller ens hur många de är, så är just nettokostnaden svår att avgöra.
Siffran 5,4 miljarder kommer från regeringens utredning, där den anges vara den beräknade nettokostnaden för 2012 (sida 80). Det är oklart om siffran har räknat med effekterna av de 3 500 jobb som utredningen antar skapas i och med sänkningen (sida 192-193 tycks antyda det). I så fall är bruttokostnaden egentligen klart högre än 5,4 miljarder. Men eftersom jag inte är säker på hur jag ska tolka utredningen så tänker jag anta att även bruttokostnaden är bara 5,4 miljarder - ett antagande som är till regeringens fördel om något.
Varför vill jag finna bruttokostnaden? Jo, för om jag inkluderar självfinansierande effekter i kalkylen så kan jag inte jämföra kostnaden med andra jobbskapande reformer. Jag vill finna hur många jobb som kunde ha skapats på annat håll till samma kostnad, och då är de självfinansierande effekterna irrelevanta, eftersom de vore ungefär lika per skapat jobb i båda reformer.
Om vi väldigt generöst antar att hela 4 000 jobb faktiskt skapats (och inte bara flyttats mellan branscher, vilket KI bedömer som troligare), då har varje jobb ändå kostat 1 350 000 skattekronor. Det är väldigt dyra jobb. De 1 350 000 kronor som regeringen valt att lägga på att skapa ett enda jobb i restaurangbranschen hade kunnat bekosta betydligt fler jobb inom till exempel vården eller äldreomsorgen.
Grovt räknat kostar en anställning inom välfärden 21 500 i bruttomånadslön, plus ca 37% i sociala avgifter, vilket ger en årskostnad på ungefär 350 000 kronor. Med utrymme för underskattade utgifter kan vi ändå konstatera att regeringen har betalat åtminstone tre gånger för mycket per skapat jobb. Och det finns gott om potentiella jobb inom välfärden som inte kräver speciella kompetenser: Till exempel kan vi anställa folk till att sköta kringsysslor och administrativa uppgifter inom vård och skola, så att lärare och läkare kan ägna mer tid åt sina huvudsysslor. Även inom äldreomsorgen finns det gott om plats för fler anställningar, vilket skulle förbättra servicen och avbelasta de redan anställda.
Det är lätt att tänka sig att Alliansen därför skulle tala tyst om reformen, som ingen rimligen kan se som effektiv i sitt jobbskapande, när samma pengar kunnat ha anställt tre gånger fler i välfärden (där behovet och samhällsnyttan dessutom kan tyckas klart större än i restaurangbranschen). Men nej, Alliansen skryter rentav om momssänkningen som en lyckad jobbreform. Dess påstådda 4 000 jobb, för nästan en och en halv miljon kronor styck, ses på intet vis som ett misstag, utan snarare som en jobbpolitisk fullträff. Det är märkligt.
Vart tog pengarna då vägen?
KI:s studie visar på sida 6 att priserna i restaurangbranschen bara sjunkit med 4% till följd av reformen (vilket innebär ett så kallat prisgenomslag på 40%). Det mesta av momssänkningen har alltså inte gått till konsumenterna. Studien visar också på sidan 31 att reformen inte tycks ha bidragit till ökade löner i branschen. Det verkar alltså, föga förvånande, som att merparten av den sänkta momsen helt enkelt blev till vinst för ägarna.
(Notera att nyanställningar beror på en ökad efterfrågan, och finansieras alltså av den ökade försäljningen som en prisnedsättning leder till, inte av momssänkningen i sig.)
Vad anser oberoende parter?
Inte bara oppositionspolitiker och vänsterdebattörer kritiserar momssänkningen. Till exempel Finanspolitiska rådet säger i sin rapport från 2012 följande om momssänkningen:
"Vår bedömning är att regeringens beräknade effekter på arbetslösheten och sysselsättningen av sänkt mervärdesskatt är överskattade. [...] När det gäller restaurang- och cateringtjänster är vår bedömning att argumenten för reducerad skattesats är svaga.Även effekterna på strukturell arbetslöshet är sannolikt överskattade eftersom ingen hänsyn tagits till att minimilönerna kan påverkas och att sysselsättningen kan minska i andra sektorer. Den sänkta restaurangmomsen har närmast karaktären av ett branschstöd."
Även EU-kommissionen har kritiserat reformen för att vara ineffektiv (läs här).
Konkurrensverket uttalade sig däremot positivt om reformen i ett yttrande från 2011, innan reformen trädde i kraft. Dock förutsatte de att reformen skulle finansieras genom att höja skattesatsen på alla varor och tjänster med 12% momssats till 14,4%. Detta kan knappast likställas med den ofinansierade reform som sedan genomfördes.
Finska statens ekonomiska forskningscentral (VATT) konstaterade i en rapport från 2013 att den motsvarande sänkningen av restaurangmomsen i Finland (från 22% till 13% i 2010) inte hade någon effekt på vare sig branschens omsättning eller dess lönesumma. Priserna sänktes med bara 2% i genomsnitt.
Sammanfattning
Vårt grannland Finland sänkte restaurangmomsen ett och ett halvt år innan oss, och reformen bedöms inte ha skapat några jobb alls, och knappt inneburit en prissänkning. Nästan lika illa verkar det ha gått här i Sverige.
Men Alliansen är ändå nöjda över resultaten av den sänkta restaurangmomsen. De påstår att 4 000 jobb skapats, och pekar på en studie som i själva verket bara säger att så många jobb kan ha skapats inom just restaurangbranschen, men sannolikt inte totalt.
Om vi generöst väljer att godta deras ogrundade påstående om 4 000 nya arbetstillfällen, så är reformen ändå väldigt ineffektiv. Det anser oberoende parter som Finanspolitiska rådet och EU-kommissionen, men det räcker att bara räkna själv. Reformen innebar 5,4 miljarder kronor i minskade skatteintäkter årligen, så bruttokostnaden för varje skapat jobb är hela 1 350 000 kronor (och kom ihåg då att vi generöst antagit att fler jobb skapats än vad KI:s studie faktiskt säger)! För dessa pengar hade vi istället kunnat anställa minst tre gånger fler inom vården, skolan eller äldreomsorgen - där jobben nog dessutom gjort mer samhällsnytta.
Det rör sig knappast om något misstag från regeringens sida. I så fall vore det god tid att sluta skryta med resultatet. Och i synnerhet att sluta kasta anklagelser på de partier som vill återställa momsen.
Av pengarna som restaurangerna fick från momssänkningen gick inte ens hälften till att sänka kundernas priser. Resten gick inte heller till de anställdas löner, som bedöms vara opåverkade, utan blev sannolikt till ren vinst för ägarna.
Allt som allt kan reformen inte kallas något annat än ett dyrt riktat branschstöd, till en bransch som knappast var i nöd. Det är en present från regeringen till restaurangägarna. Kanske är det en massa lobbyarbete som gett avkastning, kanske är det bara den liberala ideologin som spökar. Det vet vi inte. Vad vi däremot vet är att syftet knappast kan ha varit att skapa nya arbetstillfällen, för även allianspolitiker kan räkna, och ingen kan på allvar tycka att 1 350 000 kronor är ett skäligt pris för ett jobb. Det är till största del bortkastade pengar, som kunde gjort betydligt större nytta någon annanstans än i restaurangägarnas fickor.
Vad händer om vi höjer momsen igen?
Det är svårt att säga vad som skulle hända om momsen återställdes. Restaurangägarna påstår förstås att tusentals jobb skulle gå förlorade, och att otaliga restauranger skulle få lägga ner, men det ju ligger också helt i deras intresse att måla upp ett mardrömsscenario. Då momssänkningen mest blev till vinst blir sådana påståenden inte särskilt trovärdiga.
Om momsen höjs igen kan vi vänta oss att priserna stiger med ungefär de 4% de sänktes med efter reformen, och kanske (men knappast säkert) kommer det leda till att många förlorar jobbet (men sannolikt skulle nästan lika många jobb skapas igen i andra branscher, om de nu bara flyttat mellan branscher, såsom KI tror). Det är synd förstås, men det betyder på intet vis att momshöjningen skulle leda till högre arbetslöshet, såsom Alliansen ofta påstår. Det förutsätter ju att de miljarder som då kommer tillbaka till statskassan inte används till nånting alls. Men vi vet ju att om de används rätt så kan de skapa minst tre gånger fler jobb inom välfärden, där det verkligen behövs.
Här nedanför tänkte jag försöka svara på lite vanliga argument för restaurangmomsen, och förhoppningsvis reda ut eventuella oklarheter:
Det blir lite tröttsamt när allting dåligt skylls på lågkonjunkturen, för det gör den politiska debatten meningslös. Om allt kan bero på konjunktursvängningar så blir det nästan omöjligt att påvisa att regeringen gjort något fel någonsin.
Men i just det här fallet är det inget problem, för Konjunkturinstitutet har lyckligtvis gjort ett mycket grundligt arbete i sin studie, som siffran 4 000 kommer ifrån. Deras metod beskrivs på sida 28 och 29. Genom att jämföra med tidigare år och andra branscher lyckas de i största möjliga mån eliminera externa faktorer, såsom konjunktursvängningar. Siffran 4 000 har alltså redan kompenserat för lågkonjunkturen.
Visita är en bransch- och arbetsköparorganisation. De representerar restaurangägarnas intressen, samma personer som tjänar miljarder på momssänkningen. De kan inte med all välvilja i världen kallas opartiska.
Det finns stora skillnader i Visita och KI:s val av mätdata och metoder. Om du är intresserad av statistik föreslår jag att du letar upp en rapport från Visita och läser både den och KI:s studie. Du kommer bland annat finna att KI motiverar väldigt många av sina val, vilket jag inte sett Visita göra, utan de tycks välja de data som passar in i det de vill visa. Men om du inte vill ta mig på orden (vilket är rimligt), och om du inte själv vill sätta dig in i studierna (vilket också är rimligt), så tycker jag du ska tänka på följande:
Om ord står mot ord så är trovärdigheten nästan alltid högre hos den som saknar ett enormt vinstintresse i frågan. På ena sidan står nu representanter för näringslivet, som har många miljarder att vinna på att reformen framstår som lyckad, och mot dem står den statliga myndigheten Konjunkturinstitutet, samt Finanspolitiska rådet och till och med EU-kommissionen. Jag ser inte vad någon av de sistnämnda har för skäl av vinkla fakta åt den ena sidan eller den andra, i den här frågan.
Det är lite väl behändigt att det råkar vara endast restaurangägarnas representanter som inser hur många jobb som egentligen skapats, och hur odelat positiv reformen varit. De påstår att fantastiskt många jobb skapats, att nästan alla gått till arbetslösa och folk som står långt från arbetsmarknaden, och till och med att momssänkningen nästan uteslutande gått till att sänka priserna. De höjer reformen till skyarna. Det är inte så trovärdigt.
Det kan du ju tycka, men det betyder inte att 5,4 miljarder var ett rimligt pris att betala för det. Dessutom gick ju större delen av momssänkningen inte till att sänka priserna. Det bara ju blev 4% billigare av reformen, enligt Konjunkturinstitutet. Eftersom lönerna inte heller höjdes av reformen så verkar miljarderna mest ha gått till ägarna i form av vinst. Pengarna kunde minst sagt ha använts bättre.
Momssänkningen påverkar i huvudsak skatteintäkterna på två sätt (utöver det uppenbara att mycket momsintäkter direkt försvinner). Det ena är löneskatter och arbetsgivaravgifter från de nyanställda, och det andra är momsintäkter på grund av en eventuellt ökad konsumtion.
Vad gäller löneskatter och arbetsgivaravgifter så spelar dessa ju faktiskt ingen roll när reformen ställs mot att istället använda pengarna för att direkt anställa folk i offentlig sektor. För även arbetare inom vården och äldreomsorgen betalar ju skatt. Om de 5,4 miljarder kronorna inte gick till att skapa 4 000 arbetstillfällen, utan istället gick direkt till att anställa kanske 12 000 inom välfärden, så skulle skatteintäkterna bli tre gånger större än de som eventuellt skapats av momssänkningen.
Vad gäller ökade momsintäkter, på grund av en ökad konsumtion, så påverkar detta visserligen reformens prislapp, men inte åt det håll du kanske tror. I själva verket bedöms inte reformen ha ökat vår totala konsumtion så mycket, utan mest har det skett en konsumtionsförflyttning från andra näringsgrenar. Till och med regeringens egen utredning räknar med detta, och kommer fram till att det innebär att reformen kostar 260 miljoner kronor extra (sida 81).
Faktum kvarstår dock att det är alldeles för få jobb. Mindre än 3 500, kanske avsevärt mindre. Kanske inga alls, om det gick som i Finland (enligt deras egen utvärdering).
Men oavsett så finns det avsevärt billigare jobb i offentlig sektor som kan nå dessa grupper lika bra, till exempel inom äldrevården. Dessutom hjälps de kanske mer av att det skapas väldigt många jobb totalt, än att vi skapar betydligt färre jobb som är riktade till just dem. Även om de inte alla kan söka just de jobb som skapats så sätts arbetskraften i rörelse, och tomma platser lämnas på andra ställen i arbetsmarknaden.
Framförallt tror jag aldrig att det mest hjälpsamma är att betala miljarder till restaurangchefer för att göra helt oproportionerligt få nyanställningar - det är inte rimligt.
Dessutom får vi balansera behovet av att sätta vissa grupper i arbete, mot behovet att ha människor som arbetar på rätt ställe. Sanningen är ju den att vi behöver mycket mer människor i vården, i skolan och i äldreomsorgen - och vi behöver dem faktiskt inte lika mycket på restaurangerna.
Slutligen så konstaterar ju också KI att arbetstillfällen sannolikt mest flyttats mellan branscher. Det betyder att vi inte alls kan vara säkra på att så många nya unga och utlandsfödda ens hamnat i arbete på grund av reformen.
Det kan debatteras hur lika restauranger och mataffärer är, men frågan är inte jätteintressant, anser jag personligen. Så du får helt enkelt tycka att det är orättvist om du vill det. Jag tänker dock framhålla att det finns gott om orättvisor som jag tycker är betydligt mer angelägna att åtgärda, om priset är 5,4 miljarder kronor varje år.
Jag skulle egentligen vilja bestrida påståendet att välfärden fått mer pengar, men det får bli någon annan gång. Dock ser jag inte hur en påstådd satsning på välfärden på något vis rättfärdigar 5 miljarder bortkastade pengar någon annanstans.
Det fanns minst sagt bättre reformer som behövde göras. Hur vi än vrider och vänder på det så kunde just dessa miljarder ha använts otroligt mycket bättre, och då finns det ingen ursäkt att stå som Alliansen gör och ihärdigt försvara och hylla reformen ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar